Universitetet

När jag började studera på universitetet eskalerade allt. Smärtorna höll sig väl på en jämn nivå, men toalett besöken blev fler/dag än tidigare. Stress? Ny miljö? Osäkerhet? Ingen aning. Jag var mest ledsen att det blev värre – att flytta och bo själv hemifrån var något jag längtat efter i många år.
Mitt andra år som studerande var värst, jag hade vart hemma hela sommaren och mått rätt ok. Jag hade träffat kärleken och livet var på topp – ett distansförhållande skulle inte vara ett problem. När höstterminen började kände jag direkt att mitt konstanta magsår började ”luckras” upp. Efter två månader satt jag på föreläsningar utan att förstå vad som förelästes om, jag kunde inte tyda mina anteckningar och mina klasskamrater kände inte igen mig. Jag började tappa ganska mycket i vikt. Jag stannade hemma mycket från skolan. Jag började kräkas och fick inte behålla något över huvudtaget – magsjuka? Det trodde ju jag, men när det gått närmare tio dagar ringde jag sjukvårdsrådgivningen. Inflammerad blindtarm, åk genast till akuten fick jag till svar. Sagt och gjort. In på operation för att operera bort en helt frisk och fin blindtarm. Kommer inte ihåg så mycket av tiden på sjukhuset, jag hade så fruktansvärt ont att min kropp på något sätt stängt av tiden därifrån. Kärleken tog ledigt från jobbet och kom till sjukhuset. Efter två eller tre dygn fick jag åka hem. Då jag nu mådde sämre än någonsin beslutade vi att jag skulle åka med hem till min hemort. Ett klokt beslut med tanke på att jag inte kunde ta hand om mig själv. Jag orkade inte stå upp av dels utmattning dels magsmärtor. Jag tog mig upp för att ta mig till toaletten.
Julafton vet jag inte att jag ens var med på, juldagen kördes jag till akuten, 13 kilo mindre än 1,5 månad tidigare. Då kunde jag inte längre gå i trappan, magsmärtorna gjorde det omöjligt. Efter tre dygn på sjukhus fick jag åka hem med orden ”blir vi bara av med dina hjärnspöken ska du se att allt ordnar sig”. Detta efter gastroskopi, coloskopi och röntgen. När skulle jag träffa någon som förstod att jag inte var anorektiker?