GI igen?!

Kanske dags att börja köra GI igen?! Utesluta de flesta kolhydraterna och leva på kyckling, fisk och grönsaker ett tag. Kött har jag varit utan i snart ett halvår, mår mycket bättre utan det! Försöker äta lite grann ibland bara för att jag har fått för mig att det är dumt att sluta helt, men magen reagerar ju också varje gång jag ätit kött. Korkat? Ja!
Hmm. Jag äter alltid någorlunda enligt GI, men det sista har det blivit lite för mycket kolhydrater, märker direkt att jag inte riktigt mår 100 av det. Dock är det ju också så att Ibs går i skov och då är det inte alltid kroppen mår bra av det den för en månad sedan mådde bra av.

Men som sagt, dags för en GI tur igen. Hade ju aldrig kommit på att jag skulle utesluta gluten om jag aldrig börjat med det från första stund, har GI-metoden att tacka för mycket!
Får helt enkelt plocka fram GI-böckerna och köra igång igen. Kärleken tycker också det var en bra idé, även om han inte har min tokiga mage, men han mår också bättre av att dra ner på kolhydraterna. Så får det bli, ner i källaren och hämta upp och damma av böckerna igen, alltid bra med lite middags tips! Ibland falnar påhittigheten då är det ju alltid bra med en bok att kika lite i!
Idag är annars en helt ok dag. Hoppas det fortsätter så!

Dåliga dagar..

Denna helgen är jobbhelg, mycket trevligt men samtidigt inte en jättebra helg att jobba på. Vet inte om jag är stressad för något eller vad problemet är, men min mage strejkar. Det har vart så några dagar nu, har som tur är inte ont i magen men jag får ju springa på toaletten titt som tätt, kan bli ganska påfrestande när man har ett jobb att förhålla sig till också. Men det funkar ändå ganska bra. Igår var jag och kärleken iväg på en lite tripp och kollade in en bröllopsmässa. Nej, inte planer att gifta oss snart, men en dag bär det ju av, dessutom är jag totalt besatt av allt som rör bröllop =) . Blev dock lite frustrerad. Vi tog en promenad och när vi kommit en bit blev jag illamående, började svettas och fick ont i magen, inte så att jag behövde en toalett, men situationen var ganska olustig.. Man är ju inte jättestor på jorden när känslan smyger sig på, vet ju inte alltid om man måste på toaletten NU eller om det är falskt alarm... Fan va segt det kan vara ibland! Tog oss i alla fall till bilen och åkte sedan för att hälsa på några släktingar, alltid lite mysigt när man ändå är ute på tur =). Nä nu ska jag åka och jobba, inte jättemotiverad. Illamående, tokig mage och huvudvärk. Hoppas kvällen går fort!
Hoppas du mår bättre än jag idag! Kram.

Ibs för mig

Irriterad tjocktarm/Colon irritable/Irritable Bowel Syndrom/IBS. Kärt barn har många namn. Helt enkelt är att jag har en känslig mage som inte gillar stress och som ofta reagerar direkt efter måltid. Symtom kan vara obehag och smärtor som ibland försvinner efter toalettbesök. Illamående, uppblåsthet och gaser är mer regel än undantag. Diarré & hård mage är varierande, det kan var en dag med det ena eller det andra. Sedan finns det dagar då det är växelvid än det ena än det andra..
För mig går det väldigt i skov. Vissa veckor är bättre än andra. Det är aldrig så att besvären HELT är borta under de bra veckorna, men det kan vara perioder där symtomen är lugnare eller mindre än andra perioder. Tyvärr finns det alltid en oro och rädsla under de bra perioderna. Därför att jag vet aldrig när nästa ”skov” kommer. Skoven brukar inte heller börja lugnt utan det är med smärtor eller en dag på toaletten. Ja, en dag! En morgon kan ägnas till ibland åtta toalettbesök. Inte en jätterolig start på dagen, men det är så det kan se ut. Inte alltid lätt att planera för nästkommande dag eftersom man inte har en aning om hur magen ska må. Tur man har en sambo som förstår varför man barrikerar toaletten för mer än bara dusch, smink och hår =) .

Diagnosen

I Januari träffade jag en läkare som sa ”alla undersökningar visar på att din mage är i topptrim”. Jaha?! ”Du ska få göra en röntgen till och om den inte visar något så diagnostiserar jag dig med IBS”. Jaha?! Det gjorde han. Inte ett återbesök – ingenting. Jag fick höra att det inte fanns botmedel eller något han som läkare kunde göra för mig och att jag skulle äta och göra sånt som fick mig att må bra och utesluta allt annat. Tack för den! Sagt och gjort, jag mådde inte bättre och kände mig stämplad. Sattes diagnosen bara för att lätta läkarens samvete att han ”hjälpt” någon den dagen? Jag var riktigt arg över att ha blivit diagnostiserad med något som inte går att göra något åt. Nu har dom väl ändå gjort det j*vligt lätt för sig läkarna? Arg, samtidigt som jag var nöjd över att det inte var något ”allvarligt fel” och för att någon på något sätt ändå tagit sig tid att hjälpa mig. Dessutom nöjd att någon såg förbi viktminskningen och faktiskt förstod anledningen till varför jag gått ner i vikt. Det var mina tankar då. Idag orkar jag inte ens lägga kraft på att läkaren var som han var eller sa vad han sa. Jag reder mig själv och någonstans lyssnade jag väl ändå på honom, jag gör och äter sånt som får mig att må bra, det andra struntar jag i. Jag är inte frisk idag, men jag har lärt mig leva med min sjukdom och har idag mer bra än dåliga dagar.

Universitetet

När jag började studera på universitetet eskalerade allt. Smärtorna höll sig väl på en jämn nivå, men toalett besöken blev fler/dag än tidigare. Stress? Ny miljö? Osäkerhet? Ingen aning. Jag var mest ledsen att det blev värre – att flytta och bo själv hemifrån var något jag längtat efter i många år.
Mitt andra år som studerande var värst, jag hade vart hemma hela sommaren och mått rätt ok. Jag hade träffat kärleken och livet var på topp – ett distansförhållande skulle inte vara ett problem. När höstterminen började kände jag direkt att mitt konstanta magsår började ”luckras” upp. Efter två månader satt jag på föreläsningar utan att förstå vad som förelästes om, jag kunde inte tyda mina anteckningar och mina klasskamrater kände inte igen mig. Jag började tappa ganska mycket i vikt. Jag stannade hemma mycket från skolan. Jag började kräkas och fick inte behålla något över huvudtaget – magsjuka? Det trodde ju jag, men när det gått närmare tio dagar ringde jag sjukvårdsrådgivningen. Inflammerad blindtarm, åk genast till akuten fick jag till svar. Sagt och gjort. In på operation för att operera bort en helt frisk och fin blindtarm. Kommer inte ihåg så mycket av tiden på sjukhuset, jag hade så fruktansvärt ont att min kropp på något sätt stängt av tiden därifrån. Kärleken tog ledigt från jobbet och kom till sjukhuset. Efter två eller tre dygn fick jag åka hem. Då jag nu mådde sämre än någonsin beslutade vi att jag skulle åka med hem till min hemort. Ett klokt beslut med tanke på att jag inte kunde ta hand om mig själv. Jag orkade inte stå upp av dels utmattning dels magsmärtor. Jag tog mig upp för att ta mig till toaletten.
Julafton vet jag inte att jag ens var med på, juldagen kördes jag till akuten, 13 kilo mindre än 1,5 månad tidigare. Då kunde jag inte längre gå i trappan, magsmärtorna gjorde det omöjligt. Efter tre dygn på sjukhus fick jag åka hem med orden ”blir vi bara av med dina hjärnspöken ska du se att allt ordnar sig”. Detta efter gastroskopi, coloskopi och röntgen. När skulle jag träffa någon som förstod att jag inte var anorektiker?

Liten blir Stor

Förr var det alltid – varje dag – smärtor och ett konstant springande på närmsta toalett. När jag var barn var jag nog ganska påfrestande och nästan alltid arg. Jag har på senare år kommit fram till att jag hade ont i magen redan som mycket liten, men det var inte alltid så lätt att förmedla vad man ville.
När jag var i åtta års ålder började jag utredas för min mage. Konstanta smärtor och oftare lös än hård i magen. När jag var tolv år hade jag gått igenom de flesta undersökningarna, bland annat röntgen, gastroskopi och ett laktosintollerant test. Äntligen hade vi hittat felet (trodde vi). Jag var laktosintollerant. Det innebar att jag inte skulle få i mig mjölkprodukter såsom grädde, glass, yoghurt, fil – you name it. Det var ett plock i början att försöka lära sig vad man kunde och inte kunde äta. Åren gick och jag var väl egentligen inte bättre. Men vi trodde att jag väl inte tittat tillräckligt noga efter laktos eller att jag blivit bjuden på något med laktos i. Högstadiet gick ganska bra ändå. Visst hade jag ont i magen varje dag, men det gick att leva med. Dessutom var det inte jätteroligt i 14-årsåldern att prata om varför jag alltid sprang på toaletten – jag lärde mig knep, ”jag ska bara gå och hämta.....” var en ofta vald mening bara för att kunna springa ifrån en stund. Då var det ju inte så att man gärna tog den mest populära toaletten heller, man valde ju hellre den som låg lite avsides som ingen skulle gå på direkt efter mig...
Gymnasiet. Ny klass, nya kompisar, ny skola. Stress kan sätta igång mycket har jag lärt mig sedan dess! Andra året var värst. En tung period med mycket skoljobb och stress gjorde att min mage totalt slogs ut. Jag var ofta hemma ifrån skolan pga rädsla att sitta på bussen när ett ”anfall” kom. Vi hade ca 1,5 timma till skolan med buss. Inte jätteroligt om magen skulle få för sig att behöva en toalett 15 minuter efter att man satt sig på bussen. I och med att magen inte fungerar (för mig har förstoppning aldrig varit ett problem) behåller man inte speciellt mycket mat eller näringsämnen vilket leder till ganska snabb viktnedgång i mitt fall. Första gången jag blev kallad anorektiker var i just 2:an på gymnasiet. Att försöka förklara att så inte var fallet gjorde ju bara misstankarna större.
Jag tog mig igenom både andra och sista året och tog studenten. Fortfarande med konstant magont, men som nu mer hade blivit en känsla än just magont. Jag kände egentligen inte smärtan, den hade förvandlats till ”bara” en känsla. De få dagar jag var utan smärtan blev jag orolig, det saknades en känsla som jag annars ständigt bar på...

Bloggen..

Vet egentligen inte när det hela började. Någon gång när jag var liten i alla fall. Jag har sedan så länge jag kan minnas alltid haft problem med magen. Men det var först vid 22 års ålder som jag diagnostiserades med IBS. Jag har startat den här bloggen för att skriva av mig mina egna tankar och funderingar kring min mag-tarmsjukdom. Kanske kan den också hjälpa någon annan med samma problem?! Vi är många som är diagnostiserade, men då det inte finns någon bot för sjukdomen är det ett pussel innan/om man kommer på vad man mår bra av och vad som gör en dålig. De första inläggen i denna blogg kommer vara min story, från att jag var liten till dagen jag fick min diagnos.