Liten blir Stor

Förr var det alltid – varje dag – smärtor och ett konstant springande på närmsta toalett. När jag var barn var jag nog ganska påfrestande och nästan alltid arg. Jag har på senare år kommit fram till att jag hade ont i magen redan som mycket liten, men det var inte alltid så lätt att förmedla vad man ville.
När jag var i åtta års ålder började jag utredas för min mage. Konstanta smärtor och oftare lös än hård i magen. När jag var tolv år hade jag gått igenom de flesta undersökningarna, bland annat röntgen, gastroskopi och ett laktosintollerant test. Äntligen hade vi hittat felet (trodde vi). Jag var laktosintollerant. Det innebar att jag inte skulle få i mig mjölkprodukter såsom grädde, glass, yoghurt, fil – you name it. Det var ett plock i början att försöka lära sig vad man kunde och inte kunde äta. Åren gick och jag var väl egentligen inte bättre. Men vi trodde att jag väl inte tittat tillräckligt noga efter laktos eller att jag blivit bjuden på något med laktos i. Högstadiet gick ganska bra ändå. Visst hade jag ont i magen varje dag, men det gick att leva med. Dessutom var det inte jätteroligt i 14-årsåldern att prata om varför jag alltid sprang på toaletten – jag lärde mig knep, ”jag ska bara gå och hämta.....” var en ofta vald mening bara för att kunna springa ifrån en stund. Då var det ju inte så att man gärna tog den mest populära toaletten heller, man valde ju hellre den som låg lite avsides som ingen skulle gå på direkt efter mig...
Gymnasiet. Ny klass, nya kompisar, ny skola. Stress kan sätta igång mycket har jag lärt mig sedan dess! Andra året var värst. En tung period med mycket skoljobb och stress gjorde att min mage totalt slogs ut. Jag var ofta hemma ifrån skolan pga rädsla att sitta på bussen när ett ”anfall” kom. Vi hade ca 1,5 timma till skolan med buss. Inte jätteroligt om magen skulle få för sig att behöva en toalett 15 minuter efter att man satt sig på bussen. I och med att magen inte fungerar (för mig har förstoppning aldrig varit ett problem) behåller man inte speciellt mycket mat eller näringsämnen vilket leder till ganska snabb viktnedgång i mitt fall. Första gången jag blev kallad anorektiker var i just 2:an på gymnasiet. Att försöka förklara att så inte var fallet gjorde ju bara misstankarna större.
Jag tog mig igenom både andra och sista året och tog studenten. Fortfarande med konstant magont, men som nu mer hade blivit en känsla än just magont. Jag kände egentligen inte smärtan, den hade förvandlats till ”bara” en känsla. De få dagar jag var utan smärtan blev jag orolig, det saknades en känsla som jag annars ständigt bar på...