Diagnosen

I Januari träffade jag en läkare som sa ”alla undersökningar visar på att din mage är i topptrim”. Jaha?! ”Du ska få göra en röntgen till och om den inte visar något så diagnostiserar jag dig med IBS”. Jaha?! Det gjorde han. Inte ett återbesök – ingenting. Jag fick höra att det inte fanns botmedel eller något han som läkare kunde göra för mig och att jag skulle äta och göra sånt som fick mig att må bra och utesluta allt annat. Tack för den! Sagt och gjort, jag mådde inte bättre och kände mig stämplad. Sattes diagnosen bara för att lätta läkarens samvete att han ”hjälpt” någon den dagen? Jag var riktigt arg över att ha blivit diagnostiserad med något som inte går att göra något åt. Nu har dom väl ändå gjort det j*vligt lätt för sig läkarna? Arg, samtidigt som jag var nöjd över att det inte var något ”allvarligt fel” och för att någon på något sätt ändå tagit sig tid att hjälpa mig. Dessutom nöjd att någon såg förbi viktminskningen och faktiskt förstod anledningen till varför jag gått ner i vikt. Det var mina tankar då. Idag orkar jag inte ens lägga kraft på att läkaren var som han var eller sa vad han sa. Jag reder mig själv och någonstans lyssnade jag väl ändå på honom, jag gör och äter sånt som får mig att må bra, det andra struntar jag i. Jag är inte frisk idag, men jag har lärt mig leva med min sjukdom och har idag mer bra än dåliga dagar.